Familjen Andersson

Från en berättelse av Anna Jonsson (f 1913), nedtecknad 1971:

"I närheten av sockengränsen fanns en stuga som hette Vägstorp. Där bodde en snickare som hette Andersson. Han tillverkade laggkärl. Bykkar, tvättbaljor och byttor att salta fläsk i. Han var nog mycket skicklig i sitt yrke. Han var gift och hade en son (Konrad). Snickaren och hans fru skiljdes och hon bodde sedan ensam i Dubbeltorpet. Dubbeltorpet var två stugor ihopbyggda så i dag skulle det väl ha kallats radhus.

Mor skickade oss barn till gumman med mjölk och en limpa. Gumman var så böjd i sin rygg så hon fick gå med en pall framför sig att hålla händerna på. Deras son Konrad bodde i en stuga en liten bit in i skogen från Dubbeltorpet. Där levde han väl nästan på svältgränsen. Ingen vågade gå till honom med mat för alla var nog lite rädda för honom. Omkring 1924 fick han för sig att han skulle vara kvinna. Hans hår fick växa så att det hängde ner på axlarna. Han klädde sig i kjol och endast damkläder dugde åt honom.

Ibland då vi gick från skolan mötte vi honom i storskogen. Jag minns en gång då han gömde sig bakom en gran då vi gick förbi. Sedan sprang han förbi oss och gömde sig på nytt men jag
kan inte minnas att vi var särskilt rädda. Han gick till Eklund och handla sig lite mat så han fick väl lite pengar av socknen att leva av. På sommarkvällarna kunde vi ibland höra Konrad sjunga ända till Ängen. Du rusade alla barn genom skogen för att höra på honom. Precis fram till stugan vågade vi oss men vi gick så nära att vi kunde se honom. Han satt då utanför stugan och sjöng i en stor tratt från en grammofon. På så sätt hördes sången så långt. Var han fick sina damkläder från vet jag inte."

Stackars Konrad, han kan inte ha haft det lätt. Jag ska försöka lyssna lite extra i skogen om han finns kvar, sjungandes i sin grammofontratt...